loading...

Dreams come true..
Fantastiska fotograf Maria Lindberg, fotade mig och Zorro på Mellbystrand i september 2018. Vi åkte så tidigt vi bara orkade för att få ett bra ljus. Det blåste friskt och det var sannerligen inte enkelt att få till något framför kameran. Mestadels var håret över hela ansiktet eller Zorros man intrasslad i tyglarna eller klänningens långa släp höll på att dra av mig från hästen. För att inte tala om att inte riskera att Zorro skulle trassla in benen i släpet. Men några fick vi till! Älskade häst vad fin du är!!! Det är en fantastisk känsla att rida på stranden och att dessutom rida barbacka med bara skinnet mot hästen kropp, med en svindlande klänning flygandes omkring och utan hjälm... (nä..rekommenderas inte och jag rider aldrig utan annars men det hade inte blivit lika bra bilder med hjälm..) DEN KÄNSLAN är obeskrivlig!!
Vi var inte helt ensamma på stranden heller, folk gick förbi och till och med ropade vad fina vi var. Man får ju som svensk inte säga det men vi kände oss fina. Jag kan väl inte säga vad Zorro kände mer än att han hatar vatten och försöker mest ha koll på att han inte blir blöt om tassen, men jag kände mig som en egyptisk prinsessa hihi.. ja, förutom när Zorro skulle busa i galoppen, på de bilderna kände jag mig som Ronja Rövardotter ;P haha... nej dem publicerar jag inte här.. 
Ja det var jätteroligt hela grejen och tillsammans med härliga Maria så kunde det bara bli bra. Tack Maria än en gång för dessa magiska bilder på oss. Det gör vi om ;) 

loading...

Min vackra älskade Hapello!! Själsfränden min.
Trots att det är över ett halvår sedan du var tvungen att vandra vidare (nu när jag denna dag skriver detta,) så fattas du mig något enormt fortfarande. Finns inga ord som kan läka det hål som du lämnade kvar. Det gör bara såå ont att du inte är med mig. Man tror och vill att det ska vara för evigt men nej.. 
Hapello kom till mig när han var 6 år. Ganska snart började hältor komma och vi började göra veterinärutredningar. Vi höll på i ett halvårs tid och det blev inte bättre, diffus hälta vä fram som diagnostiserades som strålbenshälta, utan röntgenförändringar! Vi hade provat det mesta veterinärmässigt och veterinären tyckte att det var en för levnadsglad häst för att vara kvar på jorden med dessa symtom. Finns inget att göra sa hon. Där stod jag ensam med min häst i ett totalkrossat hjärta. Vi åkte hem, helt bedrövad och skulle lämna in ansökan till försäkringsbolaget om avlivning och tillbaka får jag att dem inte godkänner det. TACK gode Gud för du räddade mig och min häst då. Jag fick en uppvakningsklocka som ringde. Det måste finnas något annat!! Jag började kolla runt, läsa och hörde mig för vad man skulle kunna prova annars. Ja,.. jag kan säga att vi provade. Aaallt man kan tänka sig. Det ena ledde in på det andra. Jag började mer och mer förstå samband med hästkroppen och träningen. Hapello ledde in mig på varje utbildning jag gått, så mitt företag är helt grundat på honom. Det är tack vare honom jag är den jag är och där jag är idag. För han blev såklart bättre, han blev ridbar. Han var kvar tills han blev 23,5 år. Då var det dags att lyssna på honom igen, för han ville vidare, han var som en gammal människa som bara vet att nu är det dags. Det tog emot.. jag ville inte men det fanns ingen annan väg. Men.. jag hade lovat honom att vi skulle åka till havet och samma vecka som jag tagit beslutet om de gröna ängarna, så frågade jag honom om han vill åka till havet, och det ville han. Jag är så glad att jag gjorde det för honom!!! Han var så lycklig! Han gnuggade sig i ögonen flera gånger, är det sant matte?! Han fullkomligt älskade vatten! Fotograf Maria Lindberg var med oss och förevigade denna stund. Tack Maria för du gjorde så du kunde va med. Enormt tacksam!!
Egentligen ville jag bara varit där själv med honom och njutit men jag ville så gärna ha det på bild för att också komma ihåg det vackra minnet av det. Det är jag idag glad över. 
Resan med Hapello är något många därute får uppleva, fast oftast på kortare tid och oftast den första delen av det. Hapellos och min önskan är att väcka ögonen därute. Att bara för att veterinären inte vet eller sätter en diagnos så behöver det inte vara slutet. Ibland får man också kämpa lite. Inte byta häst som man byter underkläder. Det finns så mycket annat som kan hjälpa och givetvis är det individuellt. Så vi ber dig, våga göra något annat. Våga öppna ögonen. Ha inte bråttom med avlivning om inte djuret står och lider förstås. Försök förstå att allt hänger ihop. En hälta tex, kan vara så mycket. Det kan va sadel, ridning, underlag, känslor, hovar osv osv. Det ena leder till det andra när man inte åtgärdar det första. Ha inte dömande tankar utan va som ett blankt papper och SE din häst, varje dag. Lyssna på den, för den speglar dig. Den kommer att trycka på alla dina ömma tår tills du ser själv vad du behöver se. Det är vår bedjan till dig. 

Vila i frid min allra bästa vän, jag älskar dig över allt annat. Vi två mot världen.